av Anna
Jag och Steppen och Winblahd kom precis när jazzbaren öppnade. Eller, alltså vi stod utanför dörren när dom öppnade. Nedanför trappan, vid husväggen. Jag rökte en cigarett. Steppen åt på en inplastad fralla. Winblahd pratade om krumhorn.
Vi hade gjort så gott vi kunnat med intervall och ta-te-ta under veckan. När vi sjunkit ner i läderfåtöljerna i biblioteket kom dom och torkade av bordet och tände ett ljus. Vi fick drinkmenyerna och dom satte på bandspelaren – Walking Shoes kanske – och jazzbaren var öppnad. Vi började med gröna, gräddiga drinkar, provade kanske nåt nytt, men gled sedan vanemässigt över till Gin och Tonic, Gimlet och Manhattan.
Vi pratade inte alls om kärlek, sex eller politik. Vi beställde ingen mat även om det förekom nötter. Men djävulsintervallet avhandlades. Två osunda toner som kan få en att resa sig och aldrig se tillbaka. Steppen tog fram ministämgaffeln ur sin filofax, från A tog jag ett C, Steppen ett F# och Winblahd nästa C. Vi kände inte just nåt. Det hördes ett märkligt kliande surr, det var väl allt.
Winblahd skulle iväg och dansa minstrels och Steppen och jag skulle till systemet. Vi köpte två flaskor rödvin för säkerhets skull och gick hem till Steppens minimala lägenhet med sånt där kök som döljs bakom ett par skåpsluckor.
Vin på det vi redan druckit ledde till att vi spelade som galningar på Steppens piano. Jag sjöng mest. Eller högst i alla fall. All of Me, Hold the Line (flera gånger, värst vad den svängde), Autumn Leaves och så egna låtar förstås, Modern World, The TV Talks To Me, Perfect One, My Brain Lives In Another Dimension…
Vi lagade ris och åt direkt ur kastrullen, plötsligt hade Steppen vantar på sig. Hade fått lite ont efter hamrandet i Hold the Line. Hursomhelst, så startade vi ett band senare samma kväll.
Normal skulle vi heta.