Sidinnehåll
av LenaLi
Augusti, sensommaren är här, grönskan är tyngre och värmen tryckande. Ljudbilden förändras från sommarens semesterstiltje här i stan till det ökande trafikbruset utanför. Barnen som drar förbi på cyklar, bildörrar som slår igen och folk som träffas, byter några ord om semestern som varit, eller samlas i parken nedanför och grillar.
Hjulen ska snart börja snurra, men inte riktigt ännu. Fåglarna har slutat sjunga och villaägarna som lagt ner sommarens renoveringsprojekt, har inte längre lust att klippa gräset eller använda röjsågen.
Det är nu jag sätter på Maria Bethania – Maricotinha Ao Viva, inspelad live i Directory Hall i Sao Paulo 2001.
Maria Bethania
Brasiliens största sångerska, Bethania, är en ikon inom brasiliansk musik, född 1946. Hon anses vara djärv och självsäker: På bilder ser man en nu gråhårig äldre kvinna som strålar av livsglädje, rösten är djup och mogen. På fodralet en bild av nakna fötter mot scengolvet.
Detta dubbelalbum är utgivet på eget oberoende skivbolag, Biscoito Fino, med avsikt att kombinera kvalitet och känslighet, med ett team som levde upp till det hon ville eftersträva, efter att i många år verkat inom flera multinationella skivbolag.
Resten av året ligger hon i träda, men nu i augusti är hon helt rätt. Jag dras med i hennes vemodiga, loja, rytmiska musik och vi är alla tillsammans; trots den stora publiken är stämningen sinnlig och vemodig på samma gång.
I fantasin dansar jag en långsam bossanova med min älskade, för att i nästa stund se ut över grönskan och känna tillhörighet på ett språk jag inte förstår ett dyft av. Men musiken är sådan att jag kan använda mina egna ord och jag tar med den ett långsamt, vemodigt och av glädje fyllt farväl av sommaren, medan jag dansar med i samban mellan disken och matlagningen.
Astor Piazzolla
Augustimörkret sänker sig, det är nästan tropiskt varmt. Timmen är sen och sommarlovslediga ungdomar drar i skrattande och skränande skaror förbi, moppar fräser högljutt och barnfamiljens grillkväll är slut för flera timmar sedan. Gatlyktorna är tända och lyser dunkelt genom tunga lövverk.
Då är det Astor Piazzolla som gäller, som med sin tjutande bandoneon, sin tango nuevo, tolkar stadens nattliga oro och vemodiga disharmoni. Människor som möts och förlorar varandra, erotik, glädje och aggressioner som blossar upp,
”It´s music meant to be played by half-drunk musicians in a bordello – turn in to chamber music and you´ll be eating dinner with Borges tonight”,
som producenten Kip Hanrahan lär ha sagt.
Skeppsholmen 1988, Stockholms jazzfestival, en kort äldre man med grått hår, svart skjorta och mustasch förförde oss alla och gav en spelning som jag aldrig glömmer. Solen sken, vattnet glittrade i Riddarfjärden. Det var inte många som var där, men vi som var det sveptes bort. Allt ryms i denna skiva: The Rough Dancer and The Cyclical Night.
Astor Piazzolla dog 1992 och jag är glad att få ha upplevt honom live. Han inspirerades av jazz och klassisk musik och hade en gedigen musikutbildning. 1937 flyttade han till Argentina där han också dog. Hans omvälvning av tangon sågs med skepsis i Argentina men uppskattades i Europa och Nordamerika.
Så passa på innan augusti är till ända, sätt på spår två Milonga for three, och ge dig ut i storstadstadsnatten!
LenaLi