Sidinnehåll
av Staffan Rislund Törner
Andreas Mattsson är Sveriges största låtskrivare någonsin. Han har också en av de sköraste, vackraste sångröster som har hörts i det här landet.
Och Popsicles ”Lacquer” är faktiskt den bästa svenska skivan som finns.
Lacquer, Mattsson & Bowie
Strax efter att den hade kommit (1992) genomgick jag en för min umgängeskrets ganska tröttsam period. Varje gång jag blev full började jag ofelbart att prata om ”Lacquer”; leta efter andra som också gillade den eller – om sådana saknades – åtminstone kunde tänka sig att lyssna medan jag babblade om den en stund. Andreas Mattsson var min idol. Inte på det där personlighetsförändrande, närapå religiösa sättet som David Bowie hade varit under mina tonår, men ändå.
Första gången jag mötte honom var på tunnelbanan. Han satte sig på sätet mitt emot. På huvudet hade han en svart toppluva som det stod Biohazard på. Jag väntade tills tåget stannade vid min station. Reste mig och sade:
– VÄLDIGT stor beundrare!
Han tittade förvånat upp och tackade artigt. Jag gick raka vägen till en skivaffär där jag köpte ett album med Biohazard.
Vattenfestivalen & Van Morrison
Vårt nästa möte ägde rum på Vattenfestivalen. Jag befann mig i trängseln framför en utomhusscen på Riddarholmen där Van Morrison uppträdde. Jag var inne i en intensiv Van Morrison-period och var hur lycklig som helst över att äntligen få se honom live.
Detta i kombination med de rikliga mängder tjeckiskt pepparkaksbrännvin jag hade druckit innan spelningen, innebar att jag var i ett tämligen hypomant tillstånd när jag plötsligt fann mig stå öga mot öga med Andreas Mattsson.
– Hej! ropade jag.
Han stirrade skräckslaget på mig, hejade tillbaka och var försvunnen i folkmassan.
Intervju med Andreas Mattsson
Jag såg honom på stan ytterligare ett par gånger under åren som följde, men vi pratade inte med varandra igen förrän runt 2002-2003. Vid det laget skrev jag för musiktidningen La Musik och hade bestämt mig för att göra den ultimata intervjun med min hjälte.
Alltså kontaktade jag hans skivbolag där jag fick prata med en kvinna som förklarade att Andreas inte var alldeles lätt att få tag i då han varken hade mail eller mobil.
– Den mannen lever i sin egen lilla värld, sade hon med något som liknade moderligt överseende.
Till sist lyckades jag i alla fall nå honom på hans hemnummer. Jag aktade mig noga för att nämna något om våra två tidigare möten när jag med lätt darr på rösten lade fram mitt ärende. Han tackade nej till att låta sig intervjuas med den ödmjuka motiveringen att han för tillfället inte hade så mycket att prata om.
Min respekt var alltför stor för att jag skulle vilja vara påstridig och jag lät därför bli att berätta att det i mina ögon skulle bli en trollbindande intervju, om han så bara läste högt ur tv-tablån. Istället bestämde vi att jag skulle återkomma några månader senare. Han hade tröttnat på att kompromissa kring allt och hade därför börjat smida planer på en soloskiva. Om några månader, sade han, kanske han skulle ha kommit någon vart.
Några månader gick. Jag ringde igen. Lika försynt och vänligt tackade han även denna gång nej till en intervju. Han hade inte riktigt kommit igång med den där soloskivan ännu, men om jag ville kunde jag ju alltid höra av mig igen om några månader…
The lawlessness of the ruling classes
Vi hördes aldrig mer. La Musik gick omkull och jag koncentrerade mig på mina studier istället för att skriva om pop.
Soloskivan lät vänta på sig. Inte förrän 2006 kom den: The lawlessness of the ruling classes. Vuxenpop i sobert lågmälda färger och för första gången i Andreas Mattssons karriär inte tillräckligt många starka låtar. Och den ultimata Andreas Mattsson-intervjun, den väntar fortfarande på att skrivas.