Två frågor till David Bowie

av Staffan Rislund Törner

När vi ändå är inne på temat Intervjuer Som Aldrig Blev Av (se Andreas Mattsson och jag), känns det inte mer än rätt att säga några ord om min icke-existerande intervju med David Bowie.

Inte så att jag någonsin har varit i närheten av att få intervjua honom, men jag jobbade trots allt som journalist under ett antal år, så det är kanske inte så konstigt att jag har fantiserat ibland.

De här fantasierna ser lite olika ut men en sak är konstant: Känslan av att inte få luft. Handsvetten. Stamningen. Ångesten när jag plötsligt upptäcker att jag har förlorat hela min engelska vokabulär utom ”yes” och ”car”. Kort sagt: Nervositeten. Oj oj oj, vad jag skulle vara nervös.

Motbevisa Bowie

Men vid närmare eftertanke är det inte rädslan att bli bortgjord som är starkast. Genom alla intervjuer jag har läst och sett, har jag förstått att David Bowie alltid behandlar reportrar om inte vänligt så åtminstone artigt. Så jag behöver nog inte oroa mig för att bli utskrattad. Den största skräcken handlar snarare om att han inte skulle se mig över huvud taget. Hur skulle jag hantera det?

David Bowie var en av de absolut viktigaste människorna för mig när jag växte upp. Att slutligen få chansen att träffa honom bara för att möta en ointaglig mur av kylig professionalism, skulle vara outhärdligt.

Så jag bestämde att det bästa sättet att göra intryck på David Bowie, skulle vara att ställa frågor som han aldrig har hört förut. Själv har han sagt att det nog inte finns någon fråga som han inte har fått vid ett eller annat tillfälle. Min uppgift: Att motbevisa honom.

Fråga 1: Om psykoterapi

Min första fråga skulle vara:

– Har du någonsin gått i psykoterapi och hur tror du i så fall att det har märkts i din musik?

Att inleda med en så privat fråga skulle naturligtvis medföra en risk. Mitt enda hopp är att han hejdar sig ett ögonblick innan han kallar på vakterna, och inser att ”Hmm, det där var egentligen ganska intressant…”. För jag tror att Bowie är väldigt intresserad av psykologi.

Jag kan förstås inte vara säker. Såvitt jag vet har ingen journalist diskuterat ämnet med honom och det finns inte många ledtrådar i hans verk eller liv som skvallrar om ett sådant intresse, men de finns. En är exemplaret av ”Drömtydning” som syns på innerkonvolutet till hans album ”Heathen” från 2002.

Det skulle naturligtvis bara kunna handla om snygg rekvisita men en anekdot från 1972 får mig att dra andra slutsatser:

”The rise and fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars” hade släppts för tre månader sedan och gjort Bowie till en skandalomsusad succé i Storbritannien. Nu var det dags för den första USA-turnén. Tillsammans med sin fru Angie och ett par vänner korsade han Atlanten ombord på kryssaren Queen Elizabeth 2 som anlöpte till New Yorks hamn den 17 september. Där möttes han av en distingerad gentleman i mörk kostym, som till vardags arbetade på RCA:s Red Seal-etikett under vilken skivbolagets klassiska inspelningar gavs ut.

Josef Breuer och Sigmund Freud

Gustl Breuer, för så hette gentlemannen ifråga, hade ingen som helst erfarenhet av popartister och hade mer eller mindre lurats av sina överordnade att ledsaga det engelska stjärnskottet på dennes åtta konserter långa turné. Man kan föreställa sig den konservativt klädde skivbolagsrepresentantens förvåning där på kajen, när han presenterar sig för den utspejsade glitterpopparen och möts av frågan:

– Any relation to Josef Breuer?
– Yes, I’m his grandson, svarar Gustl Breuer.
– That’s very nice. We must talk, ler Bowie och låter sig ledas in i en väntande limousine.

Att den 25-årige David Bowie kände till Josef Breuer; kollega och vän till Sigmund Freud och en av psykoanalysens pionjärer, tyder på ett stort intresse för psykologi. Förhoppningsvis så stort att min fråga om hans terapierfarenheter skulle öppna upp för ett givande samtal även om det visar sig att han själv aldrig har gått till en psykolog.

Fråga 2: Om att vara dyrkad

När vi ändå har kommit in på ämnet psykologi, glider förhoppningsvis min andra fråga in ganska naturligt:

– Hur tror du att du har påverkats av att under så stor del av ditt liv bli bemött med beundran, ja, rentav dyrkan av så många människor?

Det här är en fråga som fascinerar mig och som jag märkligt nog aldrig har sett en journalist ställa. Tänk dig själv att kväll efter kväll, år efter år, gå upp på scen och mötas av folk som svimmar vid blotta åsynen av dig. Eller som i videon till D.J. från 1979 där Bowie i vad som verkar vara autentiska bilder, promenerar längs en stadsgata och orsakar upplopp bara genom sin närvaro.

Vad gör det med ens syn på andra människor? Vad gör det med ens syn på sig själv?

David Bowie är en av ytterst få som vet, men hittills har ingen velat fråga.

Staffan Rislund Törner (legitimerad psykolog)